De brittiska läkarna – skandal, tragedi och ett mysterium.

I november 1991 skrev de brittiska läkare, Alastair Hay och John Foran, i den medicinska tidskriften the Lancet att ingen förgiftning ägde rum i Kosova 1990. Deras blodprover hade nämligen inte innehållit något gift.
Det var Foran som tog dem. Han kom till Kosova den 23 mars, dagen efter det stora förgiftningsutbrottet.
Han hade med sig filmaren Gwynne Roberts. De två hade tidigare under året i ett kurdiskt flyktingläger i Turkiet tagit blodprover, som senare analyserats av Dr Hay. Proverna innehöll gift, vilket doktorerna skrivit om i the Lancet.

Enligt Roberts misstänkte Foran först att även albanerna utsatts för förgiftning men började tvivla efter ankomsten till Kosova.
Notisen i the Lancet lämnar inga uppgifter om hur Foran arbetat. Det står ingenting om var i Kosova blodproverna togs eller hur patienterna valts ut och ingenting om tidsskillnaden mellan patienternas insjuknande och Forans provtagning. Giftet försvinner ju snabbt ur kroppen. Och notisen nämner ingenting om hans kontakter med läkare och lärare i Kosova.

Doktorerna kan ursäktas med att redaktionen på the Lancet halverat deras manus. Dessutom hänvisar de till sin läkarrapport, som säkert innehåller fler uppgifter. Den hade de sänt till den franska organisationen Fédération Internationale des Ligues des Droits de l’Homme (International Federation for Human Rights), som lovat skicka den vidare till ”the Albanian community”. Det låter bra. Problemet är bara att ingen i ”the Albanian community” hört talas om den. Där har ni en del av skandalen! I notisen försökte doktorerna ändå beskriva, hur förgiftningen började i Podojeva. De skriver om hysteri och rädsla och obefogade rykten om förgiftning på en skola. När elever i en klass genom ett fönster såg en annan klass rusa ut på skolgården, gjorde de likadant.
Foran fick knappast sina uppgifter efter att ha intervjuat elever. I bästa fall är det andrahandsuppgifter från lärare eller läkare – men knappast från albanska. Säkert finns fakta om detta i den försvunna rapporten.

Så här berättar en f.d. elev om hur det började i Podujeva:
När vittnet kom in i sitt klassrum, upptäckte hon att något som liknade vit kritfärg lagts ut på skolbänkarna.
Hon blev nyfiken, petade i det med ett finger och luktade sedan på det. Så gjorde också en klasskamrat som stod bredvid henne, och som snabbt fick allvarliga symptom: Det kom skum ur munnen, och hon kunde inte svara på tilltal. Hon verkade oförmögen att uppfatta signaler från omvärlden.
Vittnet såg sedan att flera andra klasskamrater sjunkit samman i sina skolbänkar. Hon blev rädd och sprang ut på skolgården. Där låg många elever, avsvimmade eller med våldsamma kramper.
De låg så tätt att hon inte kunde undgå att trampa på dem. Hon försökte ta sig hem, men började själv få symptom. Hon hade vänner, som bodde inte långt från skolan. Hon lyckades ta sig dit, och blev väl mottagen. Men där fick hon våldsamma kramper, som varade 10-15 minuter och som upprepades efter en stund. Hon blev inte av med dem helt och hållet förrän efter ett halvt år.

Vittnet har själv upplevt händelserna och hennes berättelse skiljer sig från doktorernas. Hon (liksom klasskamraten) fick inga symptom på grund av rädsla. De blev nyfikna och petade i någonting. Därefter kom symptom, som också drabbat andra elever i klassen.
Vittnets berättelse äger större trovärdighet än Forans andrahandsuppgifter!

Jag lyckades få kontakt med dr Hay. Då jag bad honom skicka rapporten, svarade han inte. Jag skrev igen och nämnde att den var okänd i Kosova.
Fortfarande inget svar.
Till sist fick jag en idé. Jag bad Avni Dervishi, då arbetande för folkpartiet i riksdagen, att skriva till Dr Hay och se till att det tydligt framgick att han skrev från ”the Parliament of Sweden”. Och nu svarade Dr Hay! Han skrev att han letat förgäves efter rapporten och undrade, om det inte räckte ”med det som stod i the Lancet”, Jag skrev till dr Hay och försökte förklara, varför vi behövde rapporten.
Han svarade att han lagt ned en timmas arbete på att leta men inte hittat den. Nu kunde han inte göra mer, eftersom han skulle ha semester.

Han fick ett nytt mail, när semestern var över. Jag skrev att jag förmodade att han letat färdigt men inte hittat den. I så fall är det bara att konstatera att den är försvunnen. Men då finns, menade jag, en annan möjlighet, nämligen att John Foran kan ha ett exemplar av den. Jag nämnde att jag inte funnit någon adress till honom, och fortsatte:
“In earlier mails to you I have asked you to give me information about John Foran. But, unfortunately, you have never done it. After all, maybe he is the only person in the world, who has a copy of the report. But I know nothing about him. I want to know:
Is he still alive?
Is he not living in Great Britain?
And if he is alive I want to know, how I can reach him!”

Dr Hay svarar direkt:
My only other suggestion is that you contact Gwynne Roberts who knew John Foran better than I did. Gwynne Roberts runs a film company in London. His details come up on Google under his name.

Det svaret gjorde mig besviken. Till sist fann jag en fungerande adress till Gwynne Roberts, som dock inte kunde ge mig en adress till John Foran. Jag skrev mitt sista mail till Dr Hay:
Dear Dr Hay,

Unfortunately Gwynne Roberts couldn’t give me information about John Foran. He has not heard from him in many years. He only knew Foran some years has been in Afghanistan. I have asked organisations, working there, but no one has heard of him. I have also looked for him in a British doctor register, but in vain. Maybe he is dead, and if so, I have maybe lost the last chance to get your report.
You are, doctor Hay, the leading toxicologist in Great Britain. So, I am convinced that you with your contacts quite easily could find out Foran’s whereabouts. And definitively if he still is alive. I asked you about him two years ago. and after two years I only got from you a reference to Gwynne Roberts.
And long ago I told you that your report never reached Kosovo. Is that fact not of interest for you? The organisation, which should have delivered it, International Federation for Human Rights, refused to answer Avni Dervishi and me, but could they react in the same way to you? They must have promised you to send the report, so you have the right to ask them what happened then.

If you wonder about my interest in this question, my answer is, I have written a book about what happened in Kosovo in 1990. But not having your report was really a problem. Of course I don’t doubt you found no poison and I am convinced of John Foran’s competence. But the notice in the Lancet does not answer a lot of questions. One example: I want to know the time span between the patients getting their symptoms and Foran taking the blood samples.
And it looks like Foran and you, when writing in the Lancet in Nov.1991, knew nothing about what happened after his visit to Kosovo March 1990: The epidemic continued during the whole year. 7421 cases were identified. (You wrote about 3000). The central hospital in Prishtina found Cholinesterase activity reduced on a group of patients. The Croat doctor Franjo Pllavsic found an organophosphate in an urine sample. Also Serbs were poisoned and also children 1-6 years.
These are only some of the facts indicating there could also have been poisoning.
Maybe you heard about the French doctor Bernard Benedetti? He took 150 blood samples and after they were analysed he said ”a massive poisoning had happened.” But suddenly he went silent and even tried to prevent a journalist to write about it. Later he has said the French government had acted to prevent that the relationship between France and Yugoslavia was disturbed.

I ask you again to use your influence to find out something about John Foran and your report.
And now I see that in the Lancet you write that two doctors took part in Foran’s mission. Foran was one of them but who was the other doctor? This could be a possibility to get the report.
Från Hay kom ett snabbt svar, som främst bestod av invändningar mot mitt påpekande att i varje fall en del av patienterna i Kosova kan ha blivit förgiftade. Det framgick att han inte har en aning om att många patienter INTE fick vara med om ”snabbt återhämtande”. Utmärkande för masshysterier är att symptomen försvinner relativt snabbt, men så var det inte för många drabbade i Kosova.

Jag skrev för att be om hjälp. Han ägnar en enda rad åt att besvara min bön:
Regrettably I do not have the time to track down John Foran or the other doctor.

Foran var sista chansen få tag på rapporten.
Självfallet hade Hay via sina kontakter kunnat ta reda på vad som hänt John Foran.
Men han har inte tid.
Då har han ändå:
*Slarvat bort sitt eget exemplar av rapporten;
*Fått reda på att exemplaret till Kosova inte existerar och att
*notisen i the Lancet är helt otillräcklig.
Han vägrar ta ansvar för sin egen utredning!

Notisen i the Lancet har både  Radovanovic och Internets masshysteriteoretiker använt sig av som bevis på att Kosova drabbades av masshysteri. Deras läsare hade ingen anledning misstro hänvisningarna till the Lancet. Därför drog även den s.k. Kosovokommissionen år 2000 samma slutsats: ”De flesta experter” tror att det var masshysteri i Kosova 1990.

Detta är tragedin i denna sorgliga historia.

Avni Dervishi och jag försökte även få tag på läkarrapporten genom att kontakta organisationen, som lovat skicka den till Kosova. Själv har jag postat brev, mailat och faxat dit. Men aldrig fått svar. Det är också en del av skandalen.

Mycket tid har lagts ned på att spåra John Foran. Jag kollade uppgiften från Gwynne Roberts om att Foran varit i Afghanistan. Men ingen kontaktad organisation hade hört talas om honom.
John Forans öde är fortfarande ett mysterium.