Jag är en pensionerad gymnasielärare, som i många år varit intresserad av Balkan och framför allt om det forna Jugoslavien. När sönderfallet inleddes, åkte jag dit som tågluffare och liftare. Mycket av det jag fick uppleva har etsat sig fast i mitt minne.
På ett seminarium om Jugoslaviens sammanbrotthöll Örjan Sturesjö en föreläsning om utvecklingen i Kosova. Han nämnde att år 1990 hade framför allt skolungdomar insjuknat med mystiska symptom, som enligt albanska läkare kunde vara en form av nervgasförgiftning.
Jag ville veta mer om detta och började söka efter uppgifter. Det slog mig att det till och med i mina hemtrakter kunde finnas källor, nämligen på flyktingsförläggningarna. För Sverige hade just tagit emot en ström av flyktingar från Kosova. Så jag började gå runt på förläggningarna och göra intervjuer.
Det visade sig att i stort sett alla hade något att berätta – som offer, som vittne eller som anhörig till någon som drabbats.
Genom intervjuerna fick jag även klart för mig, hur svår situationen blivit för Kosovas albaner – och att de flesta av de som kommit till Sverige ändå riskerade att bli avvisade. Detta ledde till att jag engagerade mig i Stödkommittén för Kosova, en organisation som tyvärr tynade bort, när behovet av den var som störst, d.v.s. när det började dra ihop sig till krig i Kosova.
Mitt engagemang för Kosova och asylproblemen gjorde att jag under flera år inte fick tid över för att ägna mig åt förgiftningen 1990 – med undantag för att jag under mina besök i Kosova alltid letade efter uppgifter och också försökte göra intervjuer.
Nu finns boken i två upplagor på svenska och dessutom i en albansk version. Jag har också fått uppleva en albansk bokpromovering
Men ändå känner jag mig besviken och betraktar mitt bokprojekt som ett misslyckande.
Jag hyste förhoppningar om att ”Den mystiska sjukdomen” skulle bidra till att sanningen om händelserna i Kosova 1990 skulle komma fram – men det finns inga tecken på det.
Albaner dominerar också bland köparna av de svenska böckerna, och albanska läsare behöver inte upplysas om att det rörde sig om förgiftning. Den enda icke-albanska reaktionen på boken kom från Serbiens ambassad….
Jag har inte lyckats väcka intresse för boken bland svenska medier. Lokaltidningar har visserligen skrivit om den, men då är nyheten att en Filipstadsbo skrivit en bok. Jag hade väckt samma intresse, om jag skrivit om burmesiska orkidéer!
Och jag hyste även hopp om att boken skulle leda till någon reaktion i Kosova. Framför hoppades jag att läkarna skulle göra något. Jag hade, till min stora överraskning upptäckt att många kosovarer levt i illusionen att ”hela världen vet vad serberna gjorde mot våra barn 1990”. Zoran Radovanovic, den man som mer än någon annan fått världen att tvivla på förgiftning, var okänd bland de läkare jag träffade i Kosova hösten 2008.
Det finns förklaringar till okunskapen: De hade varit upptagna med att försöka överleva, serberna hade kunnat avskärma dem, flera talar inte engelska. Men nu vet de! Flera hade fått kopior på Radovanovics försök att bevisa att den mystiska sjukdomen var en gigantisk masshysteri.
Därför bör de upplysa den medicinska världen om att Radovanovic har fel!
Men hittills har ingenting hänt.
Även kosovarer med politiskt inflytande bör göra något.
Jag förstår, om de tycker att det just nu inte är läge att påminna kvarvarande serber om förgiftningen. Men de borde ge någon/några uppdraget att gå igenom ärendet och samla in ny dokumentation.
Bokpromoveringen förde mig till Kosova försommaren 2009. Med hjälp av Yllka Nuhiu och Hamit Gurguri fick jag kontakt ett nytt vittne, vars uppgifter visade sig vara ytterst värdefulla (detta nämns i svenska upplaga 2). Under ett kort besök i Kosova råkade vitre, som kom från Sverige, få kontakt med vittnet. Vad skulle en grupp, som opererar från Kosova och har ett preciserat uppdrag kunna uträtta?
Och det är bråttom! Människor brukar bli äldre, ja kan till och med dö! Det har flera nyckelpersoner gjort.
Därför är det oroande att inget har hänt på någon av fronterna!