Märk att dett finns vittnesmål i övriga texter. Ett mycket viktigt vittne hittar du i texten om ”De brittiska läkarna”. Klicka på ”sjukdomen” och sedan ”De brittiska läkarna”.

Först citat från tre vittnesmål:

”Jag började känna mig konstig och svimmade. Sedan minns jag ingenting förrän jag två dagar senare vaknade upp på ett sjukhus”

”Jag satt framför mitt hus omkring kl. 8. Då kände jag en stark arom. Den trängde in i mina lungor, så att jag höll på att kvävas; jag skrek efter hjälp. Kvinnorna omkring mig sa att serberna skulle mörda mig, om jag berättade vad som hänt”. (Vittnesmål av serb)

En lärare berättar: ”Jag skulle börja en lektion i engelska. Några flickor började skrika, så jag gick bort till dem. Två av dem hade ramlat omkull. De hade andningssvårigheter och kramper. En verkade vara medvetslös.  Jag kände en egendomlig lukt… Jag körde dem till sjukhuset. Utanför var det panik och kaos och fullt av bilar med sjuka elever men också poliser, som hindrade oss  komma in. Men vi hade tur. En kollega, som också kört barn, misshandlades av polisen, medan barnen blev utskällda.”

Detta vittne var elev vid Medicinskolan i Mitrovica:

Det var onsdag eftermiddag och på schemat stod det att hela förmiddagen skulle gå åt till praktiska övningar. Jag och mina två kompisar gick till sjukhuset. Vi satte på oss de vita rockarna och gick in i den mottagning där den praktiska lektionen skulle hållas. Lektionen började, och läraren berättade för oss vilka övningar som vi skulle gå igenom den dagen.

Strax efter det att lektionen började, fick vi reda på att någonting hemskt höll på att hända ner i den medicinska skolan som låg bara 500 meter från sjukhuset. Alla elever rusade samtidigt ner mot skolan och när vi kom dit mötes vi av en fruktandsvärd syn. Flera elever låg på marken och skakade i hela kroppen utan kontroll. De hade hemska kramper i magen. Lite längre ner på gården låg några andra elever helt medvetslösa. Först hade vi ingen aning om vad det var som hänt. Men lite senare fick vi reda på att någon hade spridit ut ett kritvitt pulver, som luktade mycket gott, in i klassrummen. Misstankar fanns om att det handlade om gift. De berättade vidare att eleverna hade blivit nyfikna och hade luktat på pulvret. Direkt efter luktandet hade några av eleverna börjat få kraftiga kramper i kroppen och ramlat ner på golvet.

Jag och mina kompisar började genast hjälpa de drabbade med andningen genom mum mot mun metoden, då de klagade att de hade svårigheter att andas. Eleverna doftade gott, en parfymliknande doft. De skakade precis som om de hade fått en elstött. Många skrek och grät. Alla människor som var i närheten kom för att hjälpa de drabbade. De körde de sjuka till sjukhuset med sina privata bilar.

Efter några minuter fick jag kraftig yrsel och började se suddigt. Min kompis som stod framför mig ramlade omkull på marken. Jag satte mig genast ner, för det kändes som om jag skulle ramla vilken sekund som helst. Jag blundade och försökte tänka på mig själv. Det enda jag hörde då var ambulansens siren, som gick oavbryttet. Den körde elever till sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag kände mig mycket svag och hade en fruktandsvärt huvudvärk. I samma ögonblick kom en lärare fram till mig och sa att han skulle köra mig hem.

Jag hade symptomen kvar en vecka efter förgiftningen. Jag besökte aldrig någon läkare, då jag kände att jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Dessvärre gick det sämre för några av mina kompisar som drabbdes hårt av förgiftningen. De har haft många läkarbesök men har tyvärr inte blivit bättre för det. En av dem är gift sedan tio år tillbaka och har inte kunnat skaffa några barn än. Doktorena säger att förgiftningen är orsaken till hennes sterilitet.

Detta är ett viktigt vittnesmål:

1. Hon bekräftar vad ett vittne från Podujeva sagt: Symptomen kom, när hon petat i ”något vitt”.
2. Hon och hennes vänner förgiftades genom direktkontakt med andra förgiftade.
3.  Det finns patienter med mycket långvariga symptom.
4. Hon blev aldrig registrerad som patient. Det måste finnas fler!

 

Här ett mycket viktigt vittne:

Han gick sista året i gymnasiet.

Dagen då det hände var från början en ovanlig dag, eftersom de serbiska eleverna saknades. ”Någon” hade sett till att de skulle stanna hemma den dagen.

Visste denne ”Någon” vad som skulle hända?

Mitt under en lektion började det från korridoren välla in rök under klassrumsdörren. Från korridoren hördes skrik. Eleverna blev rädda och tog sig ut ur klassrummet. Korridoren var fylld av rök och på golvet låg elever som svimmat. Han kände en lukt som påminde om apelsin.

Han och hans klasskamrater försökte bära ut medvetslösa elever, men han började kräkas och kollapsade själv på golvet. Till sist kom han ut på skolgården, där flera elever låg medvetslösa

 Hans näsa och ögon rann ”som regn” och han fortsatte att kräkas.

 Sedan minns ha inte vad som hände, men när han öppnade ögonen upptäckte han att han var hemma och omgiven av sina föräldrar, som lagt en kompress över hans ögon.

1992 tog han sig till Schweiz och blev inlagd på sjukhus i tre veckor på grund av sina ögon. Han fick ingen tydlig diagnos, men läkarna sa att han måste kontrollera ögonen ofta. En doktor sa att han måste göra det för resten av sitt liv.

Ögonen fortsatte att svida och plåga honom, så att han ibland kände lust att ”ta en kniv och döda mig”

Läkare i Belgien har sagt att hans ögon har skadats av något kemiskt stridsmedel och att de aldrig har sett ögon, som varit i så dåligt tillstånd som hans.

Han säger också att han har vänner över hela Europa, som har samma problem..

Han avslutar med att tillägga att ”i det ögonblick röken nådde mig i skolan fick jag mitt liv förstört”.

Kvinna som 1990 arbetade i fabrik:

Hon arbetade 1990 i en textilfabrik (Pollet); arbetskraften utgjordes till största delen av kvinnor. De hade hört talas om att skolbarn i Podujeva råkat ut för någonting, men kände inte till några detaljer.

   Hon ingick i första skiftet. Hon minns att hon strax innan hon fick symptom hade känt en ”ovanlig lukt” men kan inte minnas exakt hur det luktade. Hon hade inte observerat något gift.

   Hon fick plötsligt se att flera av hennes arbetskamrater svimmade och föll handlöst ner på det hårda betonggolvet, varvid de skadade sig i huvudet. Andra hade börjat kräkas eller låg på golvet med symptom, som fick henne att tänka på epilepsi: darrningar, skakande kropp, omedvetna rörelser. Det rann ut ett vitt skum ur munnen på flera av dem. Själv svimmade hon och kördes till sjukhus. Hennes son fick se henne bäras ut på bår och sedan in i en ambulans. Hela hennes kropp inklusive huvudet drabbades av okontrollerbara rörelser.

 Hon vaknade dagen därpå på sjukhuset i Mitrovica. Där började hon kräkas. Hon tyckte att hon fick bra vård, kanske för att hon sköttes av albanska läkare. Men andra kvinnor togs om hand av serbiska läkare, som hävdade att de inte alls var sjuka utan var skådespelare.

Hon hade kvar symptomen i ungefär ett år. Hon kunde helt plötsligt ramla omkull på grund av att hon blivit medvetslös. Dessutom hade hon fått ”problem med huvudet”. Det yttrade sig som en oförmåga att kunna skilja mellan lätt och tungt. Hon kallar det för ”balansrubbningar”.

Hon minns även att hennes humör hade påverkats.

Hon säger också att det känns obehagligt att tala om det, och att hon velat glömma för att kunna gå vidare.