Det finns skäl att tro det:
Han hade accepterat ett nytt genmäle från oss men ställt nya krav. Vi visste att vi måste presentera ”new data ”. Nu tillade han att vi inte fick uttrycka ”new opinions” eller ”reassessment of existing evidence”. (Enligt Google ”omvärdering av tidigare bevis”) .
Detta var både chockerande och obegripligt!
Är Radovanovic’s artikel ”existing evidence? Har vi genom att kritisera honom ”omvärderat tidigare bevis”?
Naturligtvis begärde jag preciseringar av Dr Hofman. Han svarade genom att helt enkelt ta tillbaka erbjudandet om genmäle till Radovanovic. Han motiverade det med att han fann det troligt att ett nytt genmäle inte skulle ”satisfy the EJE criteria”. Är inte det normala att vetenskapliga tidskrifter välkomnar nya åsikter och försök att omvärdera tidigare bevis?
Finns det någon förklaring till Dr Hofmans agerande?
Kanske hänger det samman med att vi inte bara kritiserat Radovanovics slutsatser. Vi kunde även peka på felaktigheter i hans grundläggande faktabeskrivning, liksom att han har försvarat Milosevics förtryck i Kosovo. Uppenbarligen är Radovanovic en forskare med hög status. Kanske blev vår kritik för mycket för Dr Hofman. Han drog sig för att publicera vårt genmäle. Men därmed har patienter med allvarliga symptom från förgiftningen förlorat en chans att få upprättelse.

26 maj fick redaktören på European Journal of Epidemiology (EJE) ett genmäle på Radovanovics artikel i denna tidskrift, och där han fått många att tro att Kosova 1990 drabbats av masshysteri. Jag hade i höstas bett redaktören om tillstånd för albanska läkare att besvara Radovanovic. Jag hade samtidigt skickat  en kritisk granskning av Radovanovics artikel.

Ganska snart kom det svar från redaktören: EJE accepterade att publicera ett genmäle i form av ett letter-to-the-editor. Det fick dock inte vara längre än 1000 ord.

Men den 31 maj sade redaktören nej tack till det genmäle han fått fyra dagar tidigare, trots att texten till stor del byggde på den text han fick i höstas och som fått honom att acceptera ett genmäle.

   Det är fortfarande oklart varför det blev ”nej tack”. Jag har bett om preciseringar, men har inte fått svar från EJE, något som kan bero på att redaktionen haft semester.

Läs genmälet till Radovanovic här.

Jag har en sista gång försökt få Dr Hay att leta reda på ”den försvunna rapporten”, som skulle ha skickats till Kosova.

Jag har en sista gång försökt få Dr Hay att leta reda på ”den försvunna rapporten”, som skulle ha skickats till Kosova. Hans eget exemplar har han inte hittat,  kanske för att han ”inte har tid att leta mer”. Jag har ju också bett honom ta reda på vad som hänt hans kollega John Foran, som var den doktor som tog blodproverna i Kosova. Foran kan ha ett exemplar av rapporten; han kan knappast vara lika slarvig som Hay.

 Hay har ej heller haft tid att leta efter Foran.

Jag förväntade mig inte att lyckas genom att maila till Hay men tyckte att jag skulle passa på att konfrontera honom med några vittnen, som definitivt inte lidit av masshysteri utan måste ha blivit förgiftade.

Jag började med att skriva så här:

“I have done everything possible to get at least a trace of Dr Foran but without result. And you Dr Hay have, as you  said “not the time to track down John Foran”.

But I will end my correspondence with you by showing you what really happened in Kosovo 1990. I will give you extract from some of my witnesses.

  The first one is from the town Podujevë, where the epidemic started.  What the witness says is something quite else than the version you give in the little notice in the Lancet.   

The witness is a woman, in 1990 a student in a high school”.

(Därefter följer delar av hennes vittnesmål. Här återger jag det viktigaste. Alla vittnena finns på hemsidan: Hon såg “vit kritmassa” på skolbänkarna och att klasskamrater svimmade; tog sig sedan ner till skolgården, som var fylld av elever som svimmat eller hade våldsamma kramper. Drabbades själv sedan av symptom, som höll på i tre månader)

”Here another woman, in 1990 a nurse student in the Medical School in the town Mitrovica”:

(Hon och några klasskamrater, som praktiserat på sjukhuset, hjälpte till, när skolan förgiftats. Hon beskriver utförligt deras symptom och berättar att eleverna fick sina symptom (kramper, skakningar, svimningar) efter att ha petat i något vitt pulver, som placerats i klassrummen. Efter att hjälpt patienterna fick hon själv symptom)

“Other witnesses confirm the foaming and the “white crayon”. They also mention terrible cramps and fainting. Here a man, in 1990 student in a high school”:

(Min bok inleds med detta vittne. Förgiftningen drabbade nio klasskamrater: kramper, svimningar och vitt skum vällde ut ur munnen på dem. (ett symptom vanligt vid nervgasförgiftningar)

“My hardest hit witness, a man, in 1990 student in a high school, has a story somewhat different”:

(Han fick ögonen förstörda och har åkt runt I Europa i jakt på en ögonläkare, som skulle kunna hjälpa honom. Han berättar hur under en lektion tjock rök började komma in i klassrummet från dörren ut till skolkorridoren. Elever svimmade, fick kramper eller kräkningar)

” At lasts a medical doctor, in 1990 17 years old”:

(Hon känner en lukt “like perfume” när hon kommer in i klassrummet. Hon börjar känna sig sjuk, får huvudvärk och kommer sedan inte ihåg något förrän hon vaknar på ett sjukhus Hon har flera symptom framför allt skakningar som upprepas med fem minuters intervall. Ögonen svider, tårarna rinner. Hon har kvar symptomen i flera år.)

Därefter skrev jag så här till Dr Hay:

“Were these men and women really part of a gigantic mass hysteria? Can you say their symptoms were moderate, easy and disappeared quickly?

I can assure you I have more witnesses and not only students. The epidemic also hit around 300 factory workers and on my website (the English version) you can find one of them.

Dear Dr Hay, you have never said that your report really has disappeared.  You have said at least two times you haven’t found it and that “you have not time” to look more.

I ask you to do a little bit more, look where you have not looked. And try to find out what has happened to Dr John Foran.

If you refuse to do anything, you can at least confirm that you have received my mail.

Regards

Göran Wassenius”

Men Dr Hay har inte svarat. Han har inte ens bekräftat att han fått mitt mail.

Chefredaktören på European Journal of Epidemiologi har accepterat att ta emot en replik på Zoran Radovanovic’s artikel från 1996.

Det var där den serbiske professorn försökte bevisa att Kosova 1990 hade drabbats av en gigantisk masshysteri och att ingen förgiftning ägde rum.

Efter visst besvär hade jag fått tag på tidskriftens ”editor in chief” och försökte efter bästa förmåga motivera en sådan begäran. Det lyckades, men han begränsade storleken på repliken till 1000 ord. Det är bara en bråkdel av det utrymme som Radovanovic fick, men vi får ända vara tacksamma. Radovanovic skrev för 15 år sedan, och det är nog inte så vanligt att repliker kommer in så långt efteråt.

Jag hade framhållit att albanska läkare är angelägna om att replikera, varför det blir läkargruppen, som får stå för repliken. Jag kommer dock att påpeka för dem vad jag tycker bör vara med.  

Men visst kan det bli problem! De måste ju komma överens, vilket kan ta tid. Det krävs ett antal möten, och eftersom läkare brukar ha långa arbetsdagar, kan det bli svårt hitta tider, då alla är lediga.

 

Men det är underbart att första steget är taget i det som ska leda till ett internationellt erkännande av att Kosova 1990 drabbades av förgiftning. Det blir även en upprättelse för alla dem som i åratal lidit av svåra symptom.

Nu har det i Kosova bildats en läkargrupp, vars mål är att klargöra att Kosova 1990 verkligen drabbades av förgiftning. Gruppen består av läkare, som jag träffade under ett besök i Kosova i september 2011.

En av dem, doktor Neshad Asllani, hade ringt till mig i Sverige och föreslagit samarbete. Han förmedlade sedan kontakt med andra läkare. Några av doktorerna är unga. En av dem råkade själv ut för förgiftning med mycket allvarliga och långvariga symptom. 
Ordföranden i gruppen är dock en gammal bekant, doktor Besnik Bardhi.

Jag var i Kosova åtta dagar i maj.

Jag var i Kosova åtta dagar i maj. Denna gång tillsammans med Xhafer Mustafa, som tolkade och som, via sina kontakter, såg till att jag fick träffa viktiga personer.

Dessa majdagar blev annorlunda än många tidigare besök i Kosova. Jag har aldrig förr varit med om att vädret i Kosova varit kallare och mera regnigt än det som samtidigt rådde i Sverige!

Dessutom tyckte jag att jag denna gång lyckades åstadkomma mer, när det gäller mitt stora mål:

Att det blir allmänt accepterat att Kosova 1990 utsattes för förgiftning.

Tyvärr har ju världen trott mer på serbernas förklaring att det handlade om masshysteri, och jag har i Den mystiska sjukdomen försökt förklara varför. Jag hoppades att just boken skulle kunna bidra till att sanningen nådde världen utanför Kosova.

Men så har det inte blivit.

En förklaring är att dagens makthavare i Kosova inte visat något större intresse för att ta tag i denna fråga.

Jag hade också hoppats att albanska läkare, som var mycket aktiva 1990, nu skulle kunna göra en insats: Bilda en grupp och skriva ett genmäle till professor Zoran Radovanovic´, den man som tillsammans med den brittiske läkaren Alastair Hay fått världen att tro på masshysteri. Dessutom har han anklagat sina albanska yrkeskolleger för att ha felbehandlat sina patienter.

Men tyvärr har det inte blivit någon läkargrupp.

Jag hoppas mina majdagar i Kosova blev mer framgångsrika!

Jag besökte Dr Agim Peci i Mitrovica. Jag träffade honom redan 1995, då han hade vänligheten ta emot mig som gäst i sitt hem. Han gjorde ett starkt intryck på mig. Jag beklagar att det tog så lång tid, innan vi möttes igen. Vi hade nu ett långt samtal. Han lyssnade noga, kom ibland med kloka invändningar. Till sist sa han att han skulle ta upp förgiftningen på ett läkarmöte kommande vecka och försöka skapa en grupp, som ägnar sig åt denna fråga.

Jag träffade också Dr Mazllum Belegu, tidigare dekan vid medicinska fakulteten i Prishtina. Han såg till att jag också fick framträda på ett Rotarymöte. Jag hoppas det kan ge resultat.

En parlamentsledamot lovade att han skulle ta upp förgiftningen i parlamentet.

Xhafer och jag kom överens om att se till att alla dess ledamöter får Sëmundja Mistike.(den albanska versionen av min bok)

Jag hoppas de har fått den nu!

Jag träffade även Albin Kurti. Jag fick intrycket att han tog mitt budskap på allvar, och att han kan bidra till att någonting händer.

Jag hoppas jag har rätt!

Som synes skriver jag många gånger att ”jag hoppas”

Kanske är det förhoppningar, önskedrömmar som aldrig kommer att förverkligas.